fraiche

Kollar igenom lite bilder - och blir sentimental. Fan. Där satt jag en dag i maj, tittade på den vackraste solnedgången någonsin och grät en skvätt över att nu var det över. Jag har fortfarande svårt att förstå att jag inom loppet av bara några månader fick besöka platser jag bara drömt om att en dag få se - Kaliforniens kust, Los Angeles, Las Vegas, New York... Det är bara att tacka och ta emot för det jag fick uppleva. För ett år sedan satt jag och slet mitt hår över all planering och pappersarbete och idag vill jag bara skruva tillbaks tiden. Tänk om jag vetat då vad jag vet idag. Jag vill gifta mig till La Jollas solnedgång. O just nu skulle jag möjligtvis kunna döda för att få ha den där brännan jag byggde upp, gärna konstant och för alltid.

Nej nu tar jag mitt pick och pack för att leva lite. Det var ett tag sen. Stockholm nästa med mina finaste flickor. Cela nu kryar du på dig, det blir ju inte detsamma utan din kamera och förskräckelsen över vad som dyker upp på Facebook imorgon.

När man har tråkigt kommer man på massor med konstiga idéer. Allt för att få tiden att gå. Kanske att man helt enkelt skulle ta bloggen till nya vidder för att slå ihjäl några timmar? Men det känns så konstigt att börja skriva för ingen alls så då måste man börja marknadsföra sig hos andra bloggar. Usch, tvinga på andra mitt verk? Och nischa sig - vad är min nisch då? Får ta mig en funderare. Hittills har jag en jäkligt snygg header men den vet jag inte hur jag förverkligar eftersom jag glömt allt jag en gång lärde mig om photoshop. Micela,här är det meningen att du ska komma som räddaren i nöden.

Är det meningen det här eller?